Senaste inlägg

lördag 27 maj 2017

Veckans film: Har vetenskapen begravt Gud?

Veckans film är redan något av en klassiker. I en debatt från Oxfords naturhistoriska museum möts två välkända Oxfordprofessorer i en sansad och mycket sevärd duell på temat "Har vetenskapen begravt Gud?" 

Richard Dawkins betraktas som nyateismens främste förgrundsgestalt. Han är etolog och tidigare 'Professor for the Public Understanding of Science', som inrättats av miljardären Charles SimonyiDawkins är en ansedd debattör och författare med titlar som "The God Delusion". 

John Lennox är professor emeritus i matematik och vetenskapsfilosof. Han är en välkänd kristen apologet som föreläser och debatterar på flera kontinenter. I samband med debatterna med Dawkins skrev han boken "God's Undertaker. Has science buried God?", som finns som pdf på svenska här: http://www.credoakademin.nu/images/pdf/lennox-guds-dodgravare.pdf


Här kommer som en liten bonus ett musikaliskt svar på kvällens debattfråga, signerat Newsboys: 

Okej, let the show begin!



onsdag 24 maj 2017

Att försvara kristendomen med humor


Andy Bannister är en rolig apologet. Hans bok The Atheist Who Didn’t Exist (Monarch, 2015) kombinerar intellektuell skärpa med humor när han behandlar de moderna ateismens idéer. Som direktör för The Solas Centre for Public Christianity och biträdande talare för Ravi Zacharias International Ministries har Bannister mycket erfarenhet av att försvara tron. Jag intervjuade honom för några veckor sedan.


Intervju med Andy Bannister

Vad fick dig att använda humor när du bedrev apologetik?
Under de 20 år eller så som jag har varit involverad i kristen tjänst (mestadels fokuserat på att nå skeptiker) blev jag mer och mer frustrerad över det faktum att så många riktigt bra böcker som förklarar den kristna tron ​​aldrig kommer in i händerna på ateister eller agnostiker. De flesta evangelistiska och apologetiska böckerna läses bara av kristna. Förvisso är det inget fel med det: kristna måste vara utrustade för att dela och försvara sin tro. Men jag ville skriva något som faktiskt skulle läsas av skeptiker. Frågan var hur.
Sedan kom jag över ett citat av C. S. Lewis. Han hade fått frågan varför han hade skrivit fiktion (som Narnia-böckerna), och han förklarade att porten till människans sinnen vaktas av "vaksamma drakar": saker som cynicism, stolthet och dåliga argument. Men berättelser och fantasi kan låta dig ”smita förbi drakarna". Det öppnade mina ögon: kanske kunde jag använda en helt annan inställning, något helt nytt, för att tackla ateism. Och det är vad The Atheist Who Didn’t Exist försöka göra - men istället för att krypa förbi draken, använder den komedi för att kittla drakens näsa. När den är upptagen med att skratta, vi kan gå in med sanningen genom porten.
I morse mailade en vän att hon hade köpt en kopia av boken, men innan hon kunde börja läsa den hade sonen (en skeptiker och ateist) plockat upp den och började läsa den. Han tillbringade dagen med att smsa henne bilder av stycken han gillade. Men han sa också att mellan skrattsalvorna hade boken "fått honom att tänka”, och de pratar nu om dessa frågor på en djupare nivå. Det är, i ett nötskal, vad boken är avsedd att göra. Ge den till en skeptisk vän och säg: "Du kanske inte håller med allt, men jag lovar, du kommer att skratta högt och ha kul att läsa den."

Andy Bannister


Vad skulle du säga är de största problemen med ateismen?
Jag tror att det finns två tester för en världsuppfattning: (1) Är det intellektuellt/filosofiskt konsekvent? och (2) är det existentiellt tillfredsställande? Jag tror att ateismen misslyckas båda testen - våra ateistvänner måste smuggla i värderingar/begrepp utanför ateismen (sanning, skönhet, mening, syfte, medvetenhet, skäl, logik, matematik) etc. för att ateism ska "arbeta". Och för det andra är följderna av ateismen helt oförlåtliga. Jag täcker lite av det i kapitlet om mening i The ateist som inte existerade.

Om ateism inte kan ta hänsyn till mänskliga rättigheter och moral, skulle ett ateistiskt samhälle så småningom bli förtryckande och omoraliskt?
Om samhället konsekvent levde efter ateismens principer, så tror jag det (och vi har sett det till viss del i det experiment som det ateistiska Sovjetunionen åtog sig tillsammans med Kina, Nordkorea och andra sociala experiment). I praktiken tenderar dock "sekulära" samhällen som Sverige, Storbritannien, etc. att leva på lånade kristna värderingar. Mänskliga rättigheter är ett exempel: tanken att människor har värde, värdighet och betydelse är en kristen idé. Den ateistiska författaren Luc Ferry är väldigt villig att erkänna detta i sin bok A Brief History of Thought.

Vad kan kyrkan göra för att den kristna tron ​​ska bli mer synlig?
Kristna måste omvända sig från vår tendens att göra kristendomen till en "privat" sak snarare än en världsbild som bör presenteras på idéernas marknadsplats. Därefter behöver vi, genom Andens kraft, tänka igenom hur vi gör vår kristna tro relevant för alla aspekter av livet, vare sig vi är på arbetsplatsen eller på universitetet. Om kristna talade med självförtroende, svarade människors frågor med klarhet och älskade våra medmänniskor med medkänsla, vem vet vad Herren kan göra genom oss.

/ Micael Grenholm

Artikeln som pdf

torsdag 18 maj 2017

Vad är sanning - del 2

Här kommer del 2 i min bloggserie om Sanningen. Del 1 kan läsas här.

Sanningsfrågan Vad är sanning? är grundläggande och avgörande när vi talar om kristen tro och kristet liv. Som kristna tror vi inte på lögnen, utan vi älskar Sanningen och vi har satt vår tro till  den. Vi tror på Sanningen och vi erkänner, att vi är för Sanningen och inte mot den.(5) 

När nu kristen tro och kristet liv har det förhållandet till Sanningen, ja, då måste vi också veta svaret på sanningsfrågan. Vi måste helt enkelt ha kunskap om sanningen. Paulus skriver att Guds vilja är, att vi människor ska bli frälsta OCH komma till kunskap om Sanningen.(6)  Det räcker således inte med att bli frälst och bli en kristen, utan vi måste också få kunskap om vad Sanningen är, för att inte gå vilse.

SANNINGENS NATUR

Sanningen är något i sig själv och den har en Gudagiven natur, och det är så vi kan lära känna  Sanningen. I Bibeln är Sanningen ett fundamentalt uttryck för Guds natur. Det betyder, att kunskap om Sanningen är kunskap om Gud. Sanningen och Gud är oskiljaktliga. 

Sanningen visar oss vad Gud är och står för, nämligen fasthet, säkerhet, pålitlighet och trofasthet. När sanningen beskriver något, oavsett vad det är, då är det alltid en fast, bärande, giltig och förpliktande verklighet som den beskriver. Det vill säga, att vi med säkerhet kan veta att Sanningen säger som det är och stämmer överens med den verklighet som den beskriver.(7)  Sanningen lånar sig aldrig till några billiga ”PR-vinster”, utan beskriver verkligheten som den är, utan att försköna eller smutskasta, förgylla eller mörklägga den verklighet som vi lever i.

Gud finns och därmed finns också den Sanning som jag skriver om här. Gud är den Sanningens absoluta förutsättning. Och då talar jag inte om vilken Gud som helst, utan om den Gud som är evig, som är en person, som vet allt och som presenterar sig själv i Bibeln, i skapelsen, i historien, i människors liv, erfarenheter och samveten, men framför allt i och genom Jesus Kristus.(8) 

I samhället och i vårt vardagliga tal så rör vi oss med olika sanningsbegrepp, vilket vi gör både medvetet och omedvetet. Jag nämner dem enbart här utan att närmare definiera dem. 1. Analytisk sanning. 2. Empirisk sanning. 3. Vetenskaplig sanning. 4. Naturvetenskaplig sanning. 5. Sanning som ett filosofiskt grundbegrepp. 6. Sanning i normalt språkbruk. 7. Personlig sanning.(9) Men det är inget av dessa sanningsbegrepp som ”håller måttet” i en jämförelse med det sanningsbegrepp som jag talar om här. Det vill säga, att vi kan inte säkert veta att de olika sanningsbegreppen säger som det är och stämmer överens med den verklighet som de beskriver. De är både temporära och begränsade.(10) Därför ska vi inte förväxla de olika sanningsbegreppen med Bibelns sanningsbegrepp och med Jesu sanningsanspråk. 

ABSOLUT OCH OBJEKTIV SANNING

Detta är Bibelns sanningsbegrepp och det hör alltid samman med Jesu sanningsanspråk. Finns Gud - den Gud som jag tror på och beskriver här - ja, då finns detta sanningsbegrepp. Det är egentligen ett ”Gudsbevis”.

Här ger jag några beskrivningar av absolut och objektiv sanning:
  • Den är evig. Sanningen är evig såsom Gud är evig. Det betyder, att Sanningen har alltid funnits och den kommer alltid att finnas i tid och evighet, till skillnad från de temporära och begränsade sanningsbegreppen.

  • Den är oföränderlig. Sanningen kan inte förändras av några mänskliga teorier eller diskussioner. Inga argument, hur välformulerade de än är, kan förändra Sanningen. Det är med Sanningen som det är med Guds existens och med hans natur. Gud finns och det är ett oföränderligt faktum och hans natur förändras aldrig. På samma sätt är Sanningen  oföränderlig.(11) Det är sanningens natur. Det vill säga, att det som var sant igår det är sant idag och det kommer att vara sant även imorgon och i all tid och i evighet.

  • Den är fundamental.
            Den är grundläggande för hela vår tillvaro och fungerar som ett bärkraftig fundament i liv
            och död, i tid och evighet, och för varje människa som bejakar den och som erkänner sitt
            totala beroende av den.(12)  Och Gud har tänkt, att hans församling ska vara Sanningens
            stödjepelare och grundfäste(13)  i den här tillvaron som vi lever i här och nu, där både lögner,
            halvsanningar och de olika sanningsbegreppen tampas om utrymmet.

  • Den kan inte besegras. Sanningen kan attackeras och ifrågasättas, men den är omöjlig att besegra. Endast för Sanningen förmår vi något, aldrig mot Sanningen.(14)  Sanningen kommer alltid att hinna ikapp oss, förr eller senare, oberoende av vem eller vilka vi är. Det är med Sanningen som det är med Gud. Hos dem finns inget anseende till   personen.(15)  Vare sig med ord eller handlingar, teoretiskt eller i det praktiska och verkliga livet har vi möjlighet att besegra Sanningen. Lögnen kan besegras, och den kommer att slutgiltigt besegras, men inte Sanningen. Jesus, som är Sanningen förkroppsligad och personifierad och som är full av nåd och sanning(16)  - vilket är en oslagbar kombination -  han dödades och begravdes, men han uppstod igen från de döda på tredje dagen,(17) och han lever för tid och evighet, precis som Sanningen gör och kommer att göra.

  • Den är trovärdig. Det är enbart Sanningen som är trovärdig. Lögnen är aldrig trovärdig och kan heller aldrig vara det. Därför går kristen tro, såsom den beskrivs i Bibeln, alltid hand i hand med Sanningen. Den tro som Gud har gett oss som en gåva och Sanningen, som också är Gudagiven, hör ihop med varandra på ett odelbart sätt. Och kristen tro och Sanningen allierar sig aldrig någonsin med lögnen eller med några halvsanningar, utan de bevarar alltid sin trovärdighet.(18) 

  • Absolut sanning: Oinskränkt, fullständig, fullkomlig, orubblig, definitiv och slutgiltig.
            Inget kan läggas till eller dras ifrån.

  • Objektiv sanning: Saklig, opartisk och allmängiltig. Motsatsen till det osakliga och subjektiva.

Väl mött!


Källor/noter: (5) 2 Tess. 2:9-13. 2 Kor. 13:8. (6) 1 Tim. 2:4. (7) I GT är det hebreiska ordet ämät det viktigaste ordet för sanning, och i NT är det grekiska ordet aletheia huvudordet för sanning. Båda orden har den betydelsen som jag återger i texten här ovan. (8) Jes. 40:28. Joh. 1:1. Rom. 1:19-20. Ps. 19:1-5. Hebr. 11:3. I Bibeln beskrivs historiska tider, händelser, platser och personer. I både GT och NT. 1 Joh. 1:1-4. Apg. 4:19-20. Rom. 2:14-15. 9:1. Joh. 1:14, 18. 10:30. (9) På google.se kan du söka efter de olika sanningsbegreppen och se definitioner av dem. (10) Ps. 117:2. Evig sanning i motsats till temporär sanning: För viss tid, tillfällig, övergående.  (11) Ps. 119 är en dokumentation av detta. (12) Hebr. 1:3. Ps. 119:105. (13) 1 Tim. 3:15. (14) 2 Kor. 13:8. (15) Rom. 2:11. 5 Mos. 10:17. 2 Krön. 19:7. 16) Joh. 14:6. 1:14, 17. (17) Joh. 11:25-26. 1 Kor. 15:3-21. I GT har vi profetior om detta, och i NT kan vi läsa om uppfyllelserna av dessa profetior. I NT profeterade Jesus själv om sin uppståndelse från de döda. (18) Ef. 4:15, 25. Sak. 8:16-17. 1 Joh. 2:21. 2 Tess. 2:12-13. 2 Joh. v.1-4. 3 Joh. v.3-4. 1 Tim. 2:1-4. v.4.

Kan man tro på Bibeln?

Veckans video är en föreläsning av den brittiske apologeten Amy Orr-Ewing, till vardags direktor för Oxford Center for Christian Apologetics. Hon är teolog och jobbar med sin doktorsavhandling och är en internationellt mycket uppskattad föreläsare. 

Föreläsningen inleds med kontrasten mellan människor i vissa länder som är beredda att ta enorma risker för att få tillgång till bibeln, medan vi ofta möts av ifrågasättanden av bibelns trovärdighet.
En samling skrifter nedtecknade under 1600 år, av över 40 författare, på 3 språk och från 3 kontinenter, kopierade och översatta under långa tider till mängder av språk - kan man verkligen ta dem på allvar? I synnerhet berättelserna om Jesus måste väl vara legender?


Amy reder ut frågorna på ett intresseväckande sätt. Späckat med information och med mängder av matnyttiga fakta. Vill du veta mer, kommer här ett lästips:
Det finns en relativt nyutgiven bok av Amy i samma ämne, mycket bra och på svenska, hos Credoakademin: http://credoakademin.nu/shop/ar-bibeln-intolerant

tisdag 9 maj 2017

Jag kan inte bara tro, jag kräver vetenskapliga bevis

Våra samtal på  apologetikens område handlar alla förr eller senare om begreppen tro kontra vetande. Kunskapsteori är ett av de ämnen som tillhör all filosofisk tankes värsta tankenötter. Hur vet vi vad vi vet? Hur säker är vetenskapen?  Det finns hur mycket som helst skrivet om detta ämne, det enda säkra resultatet av tusentals mantimmars tankemöda är att frågan inte får något definitivt svar. Enklast sagt; vi vet inte ens hur vi vet vad vi ger vår tillit till.

När den post-moderna människan säger sig inte kunna tro så är det en sanning med modifikation. Det förefaller nämligen vara så att hon kan tro obegränsat med påståenden som hon i allt väsentligt inte själv har det minsta empiriska bevis för. Det kan finnas de som har ’bevis’ men hon själv godtar deras utsagor om bevisen av ett helt icke vetenskapligt skäl: hon hör dem säga vad hon vill tro. Eller, hon litar på dem som påstår sig ha forskat i saken. Till saken hör också att människan är benägen att acceptera en teori om vad som helst, bara den är vacker och känns symmetrisk. Ideligen måste teorier av det slaget överges, för att de helt enkelt inte håller måttet. Men det tar tid och de sitter hårt.

Varje människa har någon slags världsbild. Världsbilden som sådan baseras inte mer än marginellt på vetenskapligt hållbara antaganden. Den är en serie försanthållanden om hur tillvaron och tingen förhåller sig till varandra som aldrig går att leda i bevis med en strikt vetenskaplig kunskapsteori.  Denna världsbild är heller ingen statisk eller oföränderlig ’sanning’. Dess utveckling är i allra högsta grad under påverkan och i ett flöde av förändring och anpassning. Detta har många då insett och har anammat en syn som säger att allting är relativt. Tron på vetenskapen som sanningssägare har övergått till tron på ett kunskapsparadigm som aldrig är slutgiltigt.  Men få som tänker så drar slutsatsen att det i och med detta är omöjligt att vänta sig objektiva bevis om någonting alls. Antingen flyter allt och då finns det inga stränder att stå på och se på flödet ifrån, och då flyter även stranden varför frågan om rörelse inte längre kan relateras ens till det som rör sig.

Som så ofta påpekat: om allt flyter så är ”allt” inget annat än undantaget från det flytande. ”Allt” är kategoriskt, inte fluktuerande. ”Det  finns ingen sanning” kan inte vara sant då den satsen gör anspråk på att vara sanning. Dilemmat för den som säger sig inte kunna tro på något annat än vad som föras i bevis är att det utesluter i princip alla de abstrakta företeelser som hela den kulturkrets vi lever i förutsätter utan egentligt ifrågasättande.

Finns skönhet som objektiv sanning?
Finns sanning som objektiv sanning?
Finns lögn om all sanning är relativ?
Är inte då lögnen bara en sanning i vardande?
Finns kärlek i någon objektiv mening?
Finns solidaritet som annat än tillfälligt och avgränsat partsintresse?
Finns osjälviskhet? Är altruism  bara förklädd egennytta?
Finns det överhuvudtaget någon frihet?
Finns jämlikhet som annat än ett gungfly?
Finns det något som helst objektivt värde i någonting?

Frihet, jämlikhet, broderskap? Vetenskapligt beläggbara storheter? Inte ens entydigt definierbara.

Den nyförälskade som inte kan tänka sig en tillvaro en meter från sin kärestas andetag tror på kärleken, åtminstone som en jourhavande hypotes, men aldrig som en bevisbar vetenskapligt sann mening. Och det spelar heller ingen roll för den förälskade är inte intresserad av rationella skäl till sin galenskap. I själva verket är det det irrationella som är dominerande i även de mest rationellas beteende. Man kan hävda sig tro att man håller det för sant att slumpartade processer har gjort allting i tillvaron. Men skulle aldrig komma på tanken att plocka svamp utan ledning av giftstjärnornas ’caveat’, dvs varning för livsfara. Där tror ingen på slumpens välvilja.

Den som hävdar att de inte kan tro har alltid ett antal objekt för vad de inte kan tro på.
Vad de missar är att de samtidigt har en fullständigt irrationell tilltro till sin tro på sin oförmåga att tro. Eftersom alla människor under livets gång ändrar uppfattning om även de periodvis mest djuprotade övertygelserna, så kan ingen med vett och förnuft säga att de inte kan tro den eller den utsagan. De kan bara säga att ”min kunskap är i dagsläget begränsad i frågan”. Det är hederligt.

Men det medför med viss automatik att tron på något inte är statisk. Och det är alltid så att innan man vet något om något finns det ett intuitivt stadium där man tror att något är värt att undersöka, värt att försöka förstå. Majoriteten av alla strålande vetenskapliga insikter börjar med en uppsättning obevisade antaganden. Bevismängden bekräftar möjligen intuitionen, men är aldrig dess förutsättning. Ingen börjar dagen med att analysera förekomsten av godtagbar syrenivå i inandningsluften. Det accepteras utan minsta frågetecken.

För den mänskliga hjärnan är frågan om tro och vetande ett dött lopp. Hjärnan skiljer inte på det vi tror och det vi vet. Hjärnan behöver bådadera för att utvecklas och mogna. Människors fobier styr deras liv i mycket högre utsträckning än någonting de anser sig veta. Hjärnan lever på det sättet ett helt demokratiskt liv. Sanning och lögn samsas i vindlingarna och inte ens hjärnan själv kan göra skillnad på dem. Det enda som avslöjar det ena och ger kredit åt det andra är omsättningen av vad som finns lagrat i hjärnan i praktisk handling. Det är av den praktiska applikationen som hjärnans försanthållanden prövas, avslöjas och kan leda till omprövning. 

Nu handlar vår undersökning om relationen mellan framför allt kristen tro och vetandet.  Skiljer sig kristen tro från andra sorters tro? På många sätt ja. Den har sina utgångspunkter i några specifika förhållanden som måste förstås för att leda till tro. Det är alltså så att ett visst vetande, ett accepterande av trovärdiga utsagor, måste läggas till grund för frågan om vad tron är och vad som är värt att tro på.

Det klassiska uttrycket är : ”Utan tro kan man inte finna Guds välbehag. Den som kommer till Gud måste tro att Gud är till och att den som söker honom blir belönad för det”. Så innan Gud ger sig till känna måste människan varsebli Guds existens. Hur i all världen skall det gå till? Jo därigenom att all världen är Guds självdeklaration om sig själv. ”Från världens begynnelse har Guds eviga karaktär och osynliga väsen kungjorts genom det som är synligt. Det finns inga ursäkter för att inte veta att Gud är.” Om inte något har inträffat som har omintetgjort hjärnans förmåga att tro det man inte ser i det som syns.

Det som kan inträffa är nämligen motsvarigheten till en solförmörkelse.”Fastän de kände Gud valde de ändå att varse sig vara tacksamma eller ge Gud ära utan valde att låta sitt sinne fördunklas och förledde så sina hjärtan till ett liv i mörker. De räknade sig som visa och just i det blev de dårar. De valde nämligen att ersätta Gud med hans skapelse och gjorde om några skapade ting till Gud.”

Att ge Naturen den status som tillkommer skaparen gör den visaste vetenskapsman till dumbom.
”De förvandlade sanningen om Gud till lögn och valde att tjäna det skapade hellre än Skaparen, däri består deras förmörkelse.”

Det spelar då ingen roll hur mycket av det naturliga som människan skaffar sig kunskap om. Om den kunskapen förhindrar henne från att se Skaparens hand bakom skapelsen har hon försatt sig i det läge som gör det omöjligt att tro på Guds existens. Och därmed faller det på sin orimlighet att Gud skulle löna dem som har det förbehållet. Bara den som böjer sig inför det uppenbarade i skapelsen kan ens börja ana det som är uppenbarat i uppenbarelsen.  Hela skapelsen vittnar om Gud. Vetenskap som inte ser det är som den som efter att ha studerat elefantens hud i hundra år förnekar elefanten.
En tangent till det är detta: Ingen kan se Gud och leva. Skaparen kan av självklara skäl inte vara synlig i sin skapelse lika lite som guldsmeden syns i hängsmycket. Den som kräver att få se Gud begär det omöjliga. Den skapade vill kunna omfatta skaparen.  Om ögat kunde till fullo se ögats skapare skulle ögat vara större än det det ser.

Den som säger sig inte kunna tro på Guds existens säger i samma mening detta: jag saknar intellektuell kapacitet att tänka mig någon större än mig själv.  Samtidigt säger den människan att hon tror att hennes icke tro på minsta sätt ändrar på Guds existens. Den blinde som aldrig sett solen kan naturligtvis ifrågasätta solen. Men så vad?

Men är då inte människors ärliga begäran om att få ’se’  Gud ändå berättigad? Självfallet är den det.
Men det är när de själva sätter villkoren för hur Gud skall te sig för dem som de rör ihop det för sig.
Gud har nämligen valt ett universellt, mångkulturellt och internationellt sätt att ge sig till känna. Den valda vägen kallas med ett finare ord för inkarnationen, Guds människoblivande. ”Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud och Ordet tog sig kötts gestalt och tog sin boning mitt ibland oss.”

Förekomsten av Bibeln är en objektiv sanning. Dess innehåll är en objektiv beskrivning av händelser och erfarenheter som har hänt och vars subjektiva betydelse har dokumenterats av ett stort antal vittnen. Om det som de skriver är sant i en absolut mening kan inte avgöras av den föreliggande texten i sig. Men det varom den talar gör anspråk på att vara nog med sanning för att både visa vem och vad Gud är och hur Gud förhåller sig till oss och till sin skapelse.

”På många sätt och i många former har Gud givit sig till känna genom historien, men nu i denna tid har han visat sig genom sin Son Jesus Kristus, som i sig själv är en sann representation av Guds härlighet och den direkta återspeglingen av Gud.”
”Den som har sett Sonen har sett Fadern.”

När jag en gång för många år sedan var pastor i den gamla Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm brukade vi ha bibelsamtal i lilla salen om onsdagarna. En sådan kväll hade vi hunnit börja samtalet när jag hörde att det gick i dörren vid ingången, en trappa ner. Men sen hördes det inga fler steg. Jag avbröt mitt anförande och gick nerför trappan. Där stod en elegant uppklädd och välfriserad gentleman med hatten i hand. Jag tilltalade honom med ett välkomnande och förklarade vad vi höll på med. Hans svar var intressant.
-Jag har sökt Gud i hela mitt liv. Men jag vill inte höra på ert bibelsamtal, för jag vill inte låta mig påverkas av något i mitt sökande efter Gud!

Jag har ingen aning om huruvida hans sökande ledde till Guds famn. Gud är inte ett objekt att kritiskt studera. Ingen vetenskap om Gud är meningsfull om den inte börjar i andra ändan. Den ända som är vårt eget knutna jag. Gudskunskap leder med tiden till insikter om oss själva, om hela skapelsens vånda, om dess förunderliga existens och om målet för vårt liv.

Den som säger att den inte kan tro har ofta ett annat nog så svepande skäl för att vägra insikten om ’Gud’ som en närvaro. ”Om Gud ändå finns då har jag fel om nästan allting!” Det är en moralisk vägran att erkänna att vi borde ta reda på i vems värld vi befinner oss och vilka moraliska regler som gäller för att få vara kvar här. Det är i det perspektivet inte främst en intellektuell fråga om Gud finns. Så intelligenta är vi inte att ’Gudsbevis’ i vetenskaplig mening skulle kunna hålla. De skulle nämligen alla vara inomvärldsliga, materialistiska och därmed förgängliga, och alltså inte vara i närheten av att vara sanna. Objektiv vetenskap kan bara hantera objektiva företeelser. Gud är sitt eget Jag i sökandet efter ditt Du. Gud är inte ett något, utan en någon.

Den Gud som är Abrahams, Israels och Jakobs Gud är varken materiell, förgänglig, eller rumsligt avgränsad så att Gud kan studeras som ett enskilt objekt. Det är vi som är under hans lupp, inte tvärtom. ”Det är i Honom som vi lever, andas, rör oss och är till.”

Den som säger att de inte kan tro tror alltid utan undantag saker och ting som alla saknar rationella och vetenskapligt säkerställda förklaringar. De har oftast större tilltro till sin förmåga att inte tro än viljan att acceptera deras vittnesbörd som la sina tvivel åt sidan och helt enkelt klev ur sin egobubbla och böjde sin nacke inför en som står oss närmare än en broder och vars levande ord bärs av miljoner vittnen.

Någonstans förr eller senare hamnar vi på hälarna och finner oss ropa: ”Gud jag tror, hjälp min otro.”

Teddy Donobauer  1 maj 2017

lördag 6 maj 2017

Därför behöver tron försvaras!


Under Apologias konferens i början av april höll Stefan Gustavsson en mycket sevärd presentation med titeln ”Behöver tron försvaras?”.  Efter en genomgång av den ovanliga och oväntade snabba sekulariseringsprocess Sverige i synnerhet gått igenom, visar Stefan på vikten av att förklara och försvara den kristna tron. Bibliska exempel liksom aktuella händelser från hans möten med människor och församlingar ger riktning framåt.

Apologia är en organisation som vill verka för förståelsen och försvaret av den kristna tron på arenan av idéer och livsåskådningar. De anordnar bland annat konferenser och föreläsningar.

Stefan Gustavsson är bland annat föreläsare, författare, teolog och huvudansvarig för Centrum för Kristen Apologetik, CKA, en nationell resurs för församlingar och skolor som vill utveckla ett apologetiskt arbete.

torsdag 4 maj 2017

Samtalet som gåva till varandra - censurtävling?

En del funderingar har dykt upp kring kommentarer och vilken censur som idkas. Svaret kan hämtas på sidan kring regler för bloggkommentarer och kan egentligen sammanfattas: Vi håller oss till att diskutera sakfrågor och undviker personangrepp, förklenande tillmälen och dylikt; alltså som du och jag vill bli bemötta i största allmänhet!

I en kommentar till en upprörd debattör svarade jag med att en slant skänkes från bloggredaktörens ficka till välgörande ändamål (om så önskas religiöst och politiskt obundet) om man kunde gissa antalet opublicerade kommentarer sedan mitt tillträde av andra skäl än personangrepp. Möjligheten till detta kvarstår!

En anmärkning kan tillfogas vad gäller den plattform vi för bloggen på; den är markant sämre för diskussion och samtal än en del andra internetforum. Det är till exempel svårt att följa många kommentarer på varandra, det är svårt att redigera redan skriven text i kommentarfältet, det är ett ganska begränsat antal tecken som kan anföras i en och samma kommentar, det är svårt att som bloggredaktör få en överblick över bloggkommentarerna i sin helhet både på Blogger och i mejl vilket fördröjer granskning på ett olyckligt sätt.

Tiden som står till undertecknads förfogande är också begränsad vilket också fördröjer kommentargranskning och samtalets fortlöpande.

Men kring censur så är det väl just personangrepp som främst ansetts onödiga samt osaklighet, åsikter av alla de skilda slag och från olika avsändare såsom Anonyme Ateisten, Påve Franciskus, Simon Satan, Moder Theresa (hur nu det skulle gå till), Konny Korståg och alla vi andra är dock alltid välkomna!

Själv tycker jag det är trevligt om människor vet vad jag står för och jag tycker likaledes det är trevligt att veta vem jag samtalar med så jag undertecknar altid mina inlägg med namn och uppmuntrar oss alla att göra så!

Frid och allt gott!

/ Martin Walldén, bloggredaktör


onsdag 3 maj 2017

Apologetik i all ödmjukhet - del 2

Det här är del två av två gällande argumentation och hur man kan mötas utan att tycka lika. För att följa med från början kan man studera artikelns första del här! Där bland annat den första delen i ett gott möte och samtal behandlas; under rubriken: Att utgå ifrån det som förenar [i samtalet].

Nu fortsätter vi med den andra, tredje och fjärde punkten:

2) Våga fråga. Frågor är underskattade - på många sätt. Frågor öppnar upp och förtydligar, och ärligt ställda frågor tvingar oss alla att förr eller senare sätta bakom våra övertygelser och värderingar - vare sig de är uttalade eller outtalade.
Jesus ställde ofta frågor, och genom att anamma frågornas filosofi, sällar han sig till en lång tradition av frågvishet, som går hela vägen tillbaka till en de människor som kanske mer än någon annan kan anses ha förkroppsligat frågandets filosofi: Sokrates.
Sokrates gjorde sig känd som en envist frågvis man, och den frågande hållningen är en god hållning att kultivera. Frågorna hjälper oss att växa, mogna och fördjupas som människor och som kristna.
Många gånger har frågorna varit det som fört samtalet vidare, när jag och min diskussionspartner insett att vi hamnat i ett låst läge, och därför är den sidan hos Sokrates, som Jesus också förkroppsligade, en viktig sida att kultivera.
Men till skillnad från Sokrates så har frågorna faktiskt till syfte att producera goda, meningsfulla och tillfredsställande (läs sanna) svar (i den mån det är möjligt). Sokrates drevs av den konsekventa tillämpningen av sin egen filosofi till det som ofta har kallats för ”icke-vetandets vetande” - vilket Sokrates sammanfattade med orden: ”Det enda jag vet är att jag inget vet.” Där får vi som apologeter aldrig hamna, för då sviker vi det apologetiska huvuduppdraget, som är att söka goda (läs sanna) svar på bra och svåra frågor. Inte alla frågor kan få meningsfulla, (teo)logiska svar, men många kan det. Därför är både frågorna och svaren viktiga i det apologetiska arbetet.
En som förespråkar en slags modifierad variant av den Sokratiska metoden är den amerikanske apologeten Gregory Koukl. I sin bok Tactics - A Game Plan For Discussing Your Christian Convictions, presenterar han en rad olika taktiker som kan fungera som hjälp för den apologetiskt sinnade kristne, som vill ge sig hän åt andra människor i samtal om den kristna tron, utan att för den skull riskera att tappa ansiktet i varje samtal. Koukl utgår inte från Sokrates som sådan, utan hämtar den frågandes exempel från Kommissarie Columbo (från teve-serien ”Columbo”). Principen hos Columbo är dock densamma som hos Sokrates - en frågande attityd ses som A och O i strävan att uppnå sanningen.
Koukl är en lysande taktiker - han delar många personliga exempel i boken där han visar på hur enkla frågor kombinerat med ödmjukhet kan få även den mest robuste ateisten att vackla - och boken är en god hjälp för alla som vill få enkla redskap till hjälp i de samtal om livets frågor som förr eller senare leder in på apologetikens område. Själv har jag särskilt uppskattat hur frågan, denna till synes enkla metod, kan vara ett oerhört kraftfullt redskap - använt på rätt sätt.
I mitt samtal med den unge mannen, var det i mångt och mycket mina frågor som avgjort förde samtalet i rätt riktning, och genom en kombination av olika frågor (uppföljande frågor, retoriska frågor, klargörande frågor, motfrågor, förtydligande frågor etc.), kunder jag manövrera mig igenom samtalet utan att tappa ansiktet i någon enda fråga - och tro mig, det var många frågor som berörde områden där han själv hade betydligt mer kunskap än jag själv hade.
Det var alltså inte min kunskap (eller brist på kunskap) som gjorde att samtalet blev som det blev, utan min (omedvetna) metod och attityd att våga fråga. Och tack vare att jag vågade (i)fråga(sätta) den unge mannen, så kunde vi också komma åt de egentliga frågorna som han bar på.


3) Lämna den andre med något att tänka på. Jag nämnde tidigare att mannen kom till pastorsexpeditionen med intentionen att utträda ur kyrkan, och lämnade den med en artikel om hur Genesis kan förstås ur ett naturvetenskapligt perspektiv och sin utträdesblankett i handen. Kanske glömde han i all hast bort att han skulle lämna in den, men jag tror inte det. Jag tror att anledningen till att han inte lämnade in den, var att han hade fått med sig något att tänka på, och skälet till det var att jag hade gått in i en dialog med honom, och i den dialogen tillfört saker som han behövde fundera vidare på. Och det är något av det viktigaste vi kan göra i vårt apologetiska uppdrag - även om vi inte ens nämner ordet Gud.
Gregory Koukl menar till och med att vi inte ens ska ha som ambition att få människor att ge sig åt Kristus, när vi går in i samtal med dem, utan ha ett mycket mer blygsamt mål än så. Han skriver: ”Det kan hända att du blir förvånad när du hör det här, men jag är aldrig ute efter att omvända någon. Mitt mål är aldrig att vinna någon för Kristus. Jag har ett mer blygsamt mål; ett mål du kanske vill överväga att också överta. Det enda jag vill göra är att lämna kvar något som skaver hos den andre. Jag vill lämna kvar något för honom att fundera över; något han inte kan ignorera eftersom det fortsätter att pocka på honom – men det som pockar på ska vara något som är positivt.” (Koukl 2009, s 38)
För egen del har jag funnit att den här inställningen är väldigt effektiv i samtal med människor om kristen tro, och jag återkommer ofta till den i samtal med människor. För inte så länge sedan hade jag ett sorgesamtal - ett samtal där jag som präst samtalar med de anhöriga till den avlidne inför den kommande begravningen - där sonen till den avlidne på ett vänligt och ödmjukt men ändå bestämt sätt var noga med att framhålla att hans far var väldigt religiös, medan han själv såg sig som en ateist. Samtalet kom naturligtvis att handla om hans avlidne far, men eftersom jag var nyfiken på vad hans ateism bottnade i, kunde jag inte undgå att ställa ett antal frågor till honom (jfr m punkt 2 ovan), och genom att hitta områden där vi hade en gemensam utgångspunkt (jfr m punkt 1 ovan), kunde vi komma fram till att han nog inte alls var fullt så ateistisk som han först trodde - snarare agnostisk. Därifrån var steget inte långt ifrån till att han kunde öppna upp sig mer inför de existentiella frågorna som vi gemensamt söker svar på som människor, och samtalet slutade med att jag stack ett exemplar av den amerikanske apologeten, filosofen och teologen Gregory Boyds bok Brev från en skeptiker, som är en brevväxling mellan Boyd och hans egen far, som tar sin början i att fadern (som då bekänner sig vara en ateist) får komma med sina bästa invändningar mot kristen tro, vilka sonen Gregory för sitt bästa för att försöka besvara.
Jag gjorde inga större ansträngningar att få honom att inse att Kristus är ”vägen, sanningen och livet” där och då, även om jag själv tror att det är sant. I stället nöjde jag mig med Koukl´s blygsamma mål att lämna honom med något som skaver; något som han får bära med sig och fundera vidare på. Och jag tror att det är en vinnande taktik i längden.


4) Utvärdera din insats efter samtalet. Så har vi då kommit fram till den sista punkten, och det är även den som det är lättast att slarva med. Men ack så viktig den är. Någon har sagt att själva definitionen av galenskap är att göra om samma sak igen, och förvänta sig olika resultat varje gång, och i det här fallet är det tveklöst så. Om vi som apologeter inte är beredda att (själv)kritiskt utvärdera vår insats i ett samtal, kommer vi heller aldrig att kunna utvecklas i vårt lärjungaskap. Därför är utvärdering en omistlig del för alla apologeter som på allvar vill förbättra sin skicklighet och sin förmåga att nå in i människors hjärtan och liv med ett budskap som berör.
Anledningen till att jag kursiverat ordet efter i rubriken, är att faran med att (själv)kritiskt utvärdera sig under samtalet kan vara förödande. Vilken elitidrottare som helst kan tala om att man tappar ”flytet” när man börjar tänka för mycket på vad man gör, och detsamma gäller inom apologetiken. Självklart kommer vi att misslyckas trots våra goda föresatser - det gör jag fortfarande emellanåt, när jag efterråt analyserar och utvärderar min insats i ett samtal. Men, ”det viktigaste är inte att aldrig falla, utan att resa sig efter varje gång man fallit,” som ett kinesiskt ordspråk lyder. Med misslyckanden och motgångar kommer erfarenheter som vi kan ta lärdom av inför nästa samtal, och då kommer vi även att vara bättre rustade för att hantera de frågor som dyker upp, eftersom vi då haft tid att tänka igenom våra svar, och läsa på i ämnet, så att vi är bättre rustade när vi tar oss an ämnet nästa gång.


Vi återvänder till pastorsexpeditionen den där fredagseftermiddagen 2012. Där satt jag på min kontorsstol strax före middagstid, helt urlakad på mental energi. Min predikan hade jag inte skrivit ett ord på, och i den stunden fanns det ingen energi till att göra det. Det fick bli ett göromål för lördagen i stället.
Tankarna snurrade runt i mitt huvud. Vad sade jag egentligen? Svarade jag verkligen SÅ korkat på den där frågan? Och när svaren som jag trevade efter i samtalet infann sig först efteråt, blev allting så självklart: ”JAAA...just det. SÅ borde jag ju ha svarat.” Plötsligt blev allting så självklart.

Såhär är det att vara människa. Det är att öva sig i allt man företar sig - vilket även gäller konsten att föra samtal med apologetiken som redskap och resurs. Det är långtifrån alltid som jag känner att jag lyckats med att jag företagit mig i ett samtal, men jag är alltid stolt och nöjd över att jag försökte. Och de fyra vägledande principerna ovan har inte svikit mig än. Det är ingen enkel uppgift, men övning ger färdighet. Det, mina vänner, är apologetik i all ödmjukhet.

/ Markus Ahlstrand

Artikeln som pdf

lördag 29 april 2017

Dahlman arrangerar debatt mellan Annala och Sturmark

Veckans film är en rykande aktuell debatt som hölls i Kalmar i helgen. ”Lorensbergskyrkan fylldes när humanisten Christer Sturmark debatterade Guds existens med Vesa Annala, frikyrkopastor”, skriver tidningen Barometern. ”De två debattörerna talade snabbt och refererade flitigt till filosofer och forskare. Åhörarna fick ett tillfälle att damma av begrepp som axiom, kreationism, evolution och metafysik. Kanske inte alldeles enkelt, men intressant, konstaterar ett äldre par i publiken.”
Arrangör och moderator för debatten var Tommy Dahlman.


/ Magnus Lindborg

onsdag 26 april 2017

Apologetik i all ödmjukhet - del 1

Följande händelse utspelade sig 2012, under mitt pastorsadjunktsår i Lycksele församling i (Svenska kyrkan). Det var fredag eftermiddag och eftermiddagsfikat var just avklarat. Jag gick upp från fikarummet till den byggnad där mitt kontor låg, med tanken att färdigställa söndagens predikan, som jag skulle hålla i Lycksele kyrka.
Väl innanför ytterdörren mötte jag en ung man (något äldre än mig själv) som ville tala med kyrkoherden. Eftersom kyrkoherden inte var där då, frågade jag om han kunde tala med mig, eftersom jag antog att han ville tala med en präst. Då kröp det fram att hans egentliga ärende var att gå ur Svenska kyrkan, och han kom för att lämna in sin utträdesblankett på pastorsexpeditionen.

Eftersom datumet för möjligheten att begära utträde för innevarande år redan var passerat, sade jag åt honom att han visst kunde träda ur som medlem i kyrkan, men först då under nästkommande år. Han skulle alltså då bli tvungen att vara medlem och betala medlemsavgiften ett år till. Man kan lugnt säga att han var missnöjd med svaret, men jag förklarade att sådana var reglerna, och det var inget jag kunde göra något åt.
Efter en stunds ordväxling kring detta problem, kom samtalet så småningom att glida över i andra frågor än mannens eventuella medlemskap i kyrkan, och samtalet kom att spänna från personliga erfarenheter av motgångar, som i sin tur knöts an till teodicéproblemet, till hur skapelseberättelsen i Genesis kan förstås ur ett naturvetenskapligt perspektiv.
Ganska snabbt kom det att gå upp för mig att jag var ute på djupt vatten, när han i inledningen av samtalet berättade att han hade disputerat i fysik. Här var någon som uppenbarligen hade brottats en hel del med frågorna han kom med, och till skillnad från mig, saknade han inte teoretisk kunskap i ämnesområdet.
Jag hade ingen aning om vart samtalet skulle ta vägen, och hade jag vetat vad jag hade gett mig in på, så är det frågan om jag hade vågat ta mig an den unge mannens alla invändningar och frågor (eftersom flera av dem tangerade min egen
kunskapsnivå). Likafullt gjorde jag mitt bästa, och bad Gud leda mig genom samtalet på bästa sätt.

Ett par timmar senare gick mannen ifrån pastorsexpeditionen med en artikel i handen om hur det hebreiska ordet ”yom” (”dag”) kan förstås utifrån en tolkning av Genesis som inte motsäger modern naturvetenskaplig forskning - tillsammans med sin utträdesblankett. Hur kunde det bli så?

Även om jag fortfarande återkommer till den här händelsen ibland, och fortfarande inte riktigt har kunnat fatta vad som hände, tror jag att en del av svaret står att finna på den attityd och den metod som jag i samtalet tillämpade (även om jag i stunden inte var medvetna om det då). Därför skulle jag vilja dela med mig av fyra enkla principer som jag har upptäckt är till god hjälp i samtal med andra människor i frågor som tangerar apologetikens domäner, och jag hoppas att de kan vara till hjälp för någon annan.


De fyra principerna är: 
1) Utgå från det som förenar 
2) Våga fråga  
3) Lämna den andre med något att tänka på 
4) Utvärdera din insats efter samtalet.

1) Att utgå från det som förenar oss med vår meningsmotståndare är något av det svåraste man göra - särskilt när man tidigt i samtalet upptäcker att man står för väldigt olika uppfattningar. I det läget är det frestande att spänna de intellektuella musklerna och gå till frontal(lobs)angrepp (”the battle of the brains”). Fall inte för den frestelsen, för den kan sabotera möjligheten till ett gott samtal för en lång tid framöver.
Egentligen borde det här vara så självklart att det inte behöver sägas, men alltför ofta glömmer vi i vår iver bort att attityden spelar stor roll. Därför behöver vi påminnas om det.
En väldigt viktig nyckel i samtalet med den unge mannen var det faktum att vi kunde mötas i svårigheterna hur vissa bibeltexter ska tolkas eller förstås, och de personliga erfarenheterna av motgångar och misslyckanden i livet, vilket gjorde att det som förenade oss höll ihop oss i samtalet även när vi uttryckte oenighet i vissa frågor (vilket vi också gav uttryck för). Samtalet blev ett bra samtal tack vare att vi båda ansträngde oss för att gå den andre tillmötes och ingå i en uppriktig dialog med varandra i ordets rätta bemärkelse (ordet dialog kommer av grekiskans ”dia logos”, som kan översättas med ”att dela ordet”.)
Det här exemplet är ju hämtat från mitt eget liv, men även i Bibeln finns det exempel då
människor som har sökt möta andra människor i fruktbar dialog genom att utgå från det som förenar dem. Ett av de bibliska exemplen kan vi hitta i Apostlagärningarna, där aposteln Paulus på Aeropagen i Athen knöt an till något redan befintligt hos sina åhörare när han sade: ”När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.” (Apg 17:23)
Det är inte så att vi alltid kan eller bör vara så rättfram som Paulus är i den här texten när det gäller talet om Gud, och så var det även för mig i samtalet med den unge mannen. Ibland måste öva oss i konsten ”att tala om Gud utan att tala om Gud.” Min egen erfarenhet är att samtal ofta i ett initialt skede rör sig på abstrakt, teoretiskt och filosofiskt plan - utan att ens nämna Gud - för att sedan fördjupas. Och vi kan enas kring vissa saker som vi gemensamt kan utgå ifrån med vår dialogpartner, öppnas möjligheten upp för att föra in en teologisk tolkning av tillvaron i bilden (med hjälp av apologetikens verktygslåda).
Hade jag i mitt samtal med mannen börjat i Gudsfrågan på en gång, är det inte säkert att vi hade kunnat enats kring så mycket annat. Men genom att med stor generositet söka en gemensam utgångspunkt som jag sedan kunde knyta an till med hjälp av apologetikens redskap, kunde jag senare i samtalet förtydliga vad jag trodde, och varför jag trodde som jag trodde, samtidigt som jag hela tiden erhöll min samtalspartners erkännande och respekt - utan att han för den skulle höll med mig i allt (för det gjorde han inte).
Det gäller alltså att ”gå varsamt min kristen” (Sv.Ps 565) för att inte riskera att trampa den andre på tårna, och till följd av det rasera det förtroende vi gradvis byggt upp. Här är det fingertoppskänsla som gäller, och för att själv aldrig glömma bort den här viktiga grundläggande attityden, återkommer jag själv ofta till följande kloka ord av den danske filosofen Sören Kierkegaard:

”Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där.


Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör men först och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan mer och vet mer.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.”


Bättre kan det knappast sägas. 

/ Markus Ahlstrand

Artikeln som pdf

Bloggredaktörens anmärkning: Nästa vecka fortsätter vi med del 2 om argumentation med innehållet Våga fråga, Lämna den andre med något att tänka på och Utvärdera din insats efter samtalet

tisdag 25 april 2017

Ny gästbloggare! Markus Ahlstrand

Detta avsnitt kunde kanske heta: I huvudet på Markus Ahlstrand? Vi låter hans egna ord presentera honom:

Vem är jag? 
Jag är Markus Ahlstrand, präst i Svenska kyrkan sedan 2011 och en filosof så långt tillbaka jag kan minnas. Lever och verkar i den lilla landsbygdsförsamlingen Bureå vid västerbottens kust, strax söder om Skellefteå. Gift med Cecilia sedan 2005 och och stolt far till två underbara flickor. Är snickaren som blev präst, och jag trivs med att lära mig nya saker hela tiden - praktiska såväl som teoretiska. 

Förutom bokläsning och brödbakning (surdegsbröd såklart) så har jag den senaste tiden tagit upp ikonmålning, vilket är en underbart stimulerande sysselsättning. Har sedan länge ett intresse av frågor som ligger inom apologetikens område, och även om det området på senare år har fått ge vika i konkurrens om min tid med andra intresseområden, så försöker jag fortfarande att då och då läsa och förkovra mig i ämnet. Hoppas kunna bidra med ett och annat matnyttigt på denna blogg. Håll tillgodo!



lördag 22 april 2017

Veckans apologetikfilm - Gudsargument utifrån universums finjustering och moral

Här kommer den andra delen, av två, där Mats Selanders förklarar några tydliga argument för Guds existens. Efter en kort återblick på argumenten från förra filmen, Kalams kosmologiska argument och Livets absurditet utan Gud, presenteras två nya argument på ett grundligt sätt. I argumentet om universums finjustering får vi en djupdykning i vad forskarvärlden säger, liksom vad multiversumteorin innebär. Det andra argumentet, det moraliska argumentet för Guds existens, är kanske Mats starkaste kort, som filosofiskt skolad. En klart sevärd film, som ger mycket bra grunder i argument för Guds existens.
Mats Selander är lärare på Credoakademin / CKA

På gång


Translate

Bloggarkiv

Använder Blogger.

Mest lästa

Senaste inlägg